Peter kan kallas forskaren i akvarellens universum. Han började måla akvarell under 1970-talet. Han är civilingenjör och mycket intresserad av forskning, utveckling och gränsöverskridande över huvud taget. Redan från början använde han sig av blandtekniker, där akvarellen samsas med collage, gouache och stämplar. Från att klistra in bitar av olika material har han idag tagit steget till att istället måla collage. Hela tiden söker han ett levande förhållningssätt till omvärlden, naturen, kulturen. Han är inte intresserad av att skapa konst för konstskapandets skull utan vill få en dialog mellan sig själv, sitt måleri och alla oss som möter hans bildvärld.

Berättarlusten är stor, önskan att sprida akvarellen som tilltal och som uttrycksform är grundläggande för Peter Nielsen. Han har också lyckats att nå ut på flera olika sätt. För några år sedan blev han, som den förste akvarellmålaren, kontaktad av ett företag i Danmark som ger ut reklamkort som placeras på caféer och som byts varje vecka. Det ger inga pengar men väl goodwill och framför allt kontakter, vilka ibland leder till uppdrag. Han undervisar bland annat i akvarellmåleri och materialkunskap för blivande arkitekter på Aalborg Universitet och det arbetet stämmer också överens med hans stora forskningsintresse då det gäller akvarellfärger. Akvarellens läsare känner också Peter sedan flera år som skribent i Akvarellen och som styrelsemedlem i Nordiska Akvarellsällskapet.

Peter Nielsen deltog i utställningen ”Akvarelmaskinen 2000”, där sju akvarellmålare experimenterade med bland annat att låta färgade istärningar smälta ner i ett värmeskåp och sakta droppa ner på mer eller mindre förbehandlade akvarellpapper. Papper kunde också doppas i färgen och man kunde också måla med akvarelltärningarna. Akvarellmaskinens möjligheter var många och avsikten var inte att skapa konstverk (även om det uppstod en rad intressanta bilder under utställningen) utan att se hur akvarellfärgerna fungerade under olika förhållanden, t. ex. under fuktighet eller i torkskåp. Experimenten blev en verklig inspirationskälla för de deltagande nordjylländska akvarellkonstnärerna. Samma grupp återkom i utställningen ”Akvarelmaskinen 2003”, som fick undertiteln ”DIG-IT-ALL”. Möten mellan den traditionella akvarellen, pc:n och nätet kombinerades med måleri fotografi, grafik och collage. Den utställningen är att betrakta som en första början av utforskandet av alla de möjligheter som den nya tekniken ger.

För Nordiska Akvarellsällskapets mångas ”renläriga” akvarellmålare ses säkert Peter Nielsen som något av en förrädare, för sällskapets många experimenterande akvarellmålare ses han antagligen lika säkert som en inspirationskälla. Han går sina egna vägar, han blandar och kombinerar hejdlöst, han är både en sensibel och en tekniskt mycket driven akvarellmålare i orets traditionella och goda mening med en lika stor kärlek till det realistiska naturmåleriet som till oväntade möten i sina bilder.

Tekniken i sig har inte något egenvärde, ej heller experimenterandet för det konstnärliga resultatet. De är de oundgängliga verktygen! Det är först när dessa komponenter paras med ett konstnärligt uttryck och en känsla som inte går (och som inte heller ska gå) att definiera i ord som det skapas konstverk – ibland gränsöverskridande – inom olika genrer: bildkonst, arkitektur, musik, litteratur, teater oavsett format och sammanhang.

Under hösten 2002 gjorde Peter Nielsen en resa i Maine och i många bilder visar han upp en skärpa och klarhet i sina naturalistiska akvareller som påminner om hur den amerikanske akvarellmålaren Andrew Wyeth skildrat sin omvärld. Berättaren Peter Nielsen njöt påtagligt av att måla landskapet och livet i Maine och på andra håll i New England med dess starka inslag av nationalism och patriotism. Han fann också att de skandinaviska invandrarnas kultur tydligt märks än idag.

Diskussionerna har länge gått höga om hur Akvarellmuseet ska förhålla sig till akvarellmåleri och där det går en markant skiljelinje mellan renlärigt akvarellmåleri, ”vattenfärgskonst” och blandtekniker. För min del ser jag Peter Nielsen som ett utmärkt exempel på att det inte alls behöver – eller överhuvudtaget borde – vara någon motsättning mellan de olika uppfattningarna.

Nyfikenheten och experimentlustan paras hos Peter Nielsen med den starka viljan att berätta om upplevelser och synintryck, där han ibland är ren verklighetsskildrare av klassiskt akvarellmålarslag, ibland är forskaren som tar ut svängarna ordentligt och bidrar till att utöka akvarellens universum i samklang med diverse tekniker.

Och allt bottnar i en obändig lust att måla, att finna uttrycksformer som når ut och som berör inte bara konstnären själv utan också oss som möter Peter Nielsens bildvärld. Det är drivfjädrar som i skiftande grad är gemensamma för många konstnärer och som står över alla tekniska diskussioner.

Prüfstand VII, 2002. 
Akvarellen ingår i en temautställning om 
Wernher von Braun och V2 raketen. 
Collage av akvarell, fotografi, tryck som överförts med Xylen.

Patrioten, Akvarell 2002. 36 x 24 cm. 
Bilden är målad i Maine, en skildring av amerikansk vardag 
som fortfarande bär starka spår av den skandinaviska invandrarkultur. 

Digial himmel, Akvarell 2002. 22 x 16 cm. 
Bilden är hämtad från den andra akvarellmaskinutställningen 
där temat var akvarellens utvekling och den digitala akvarellen.

Ruderdame, 2001. 37 x 26 cm. 
Bilden ingick i den första akvarellmaskinutställningen. 
Några av symbolerna är påstämplade med frusen akvarellfärg 
som fått smälta ner på pappret.




Norden, 2000. Motiv från Helsingfors. 
De gula plastfragmenten används för att utmärka träd 
som ska fällas. ”Färgprover” på sidan förekommer ofta i 
Peter Nielsens akvareller och de är också en del av kompositionen.

Blokhus II, 1997. 
Fragment av en sommardag i ett collage av 
akvarell, fotografi och teckning.

forside